Gammal kärlek
Jag är en sån som är extremt självsympatisk. Jämt när jag klagar så säger folk alltid "du har i alla fall fått uppleva det", och det må vara sant, men att ha fått sitt hjärta krossat en gång, okej, två gånger, ja det var hans fel. Men tredje och fjärde, då kanske man börjar tänka "hmm det kanske är mig det är fel på, jag kanske är oälskbar"
Det kanske bara är jag som tänker så, och när jag får veta hur alla går vidare då blir man ledsen, och jag hanterar ledsamhet väldigt dåligt. VÄLDIGT. Livet ska vara fullt av goda och tråkiga saker, men när det bara händer dåligt, vad är det då för mening med livet? En liten del av mig önskade att det var slut, ärligt så önskar en stor del det.
Min "första" kärlek är den som startade trenden. Och den var underbar under tiden. Skillnaden då från tredje och fjärde var att jag hade min "bästis", den som alltid fanns där, och idag, fast det var ett år sen vi inte pratade så saknar jag henne, jag saknar henne så sjukt mycket. Hon förstod vad jag tänkte utan att jag ens sa det, vi fanns där för varandra, vi hade inga hemligheter. Men så ändrade vi riktning i livet och förlorade vi varandra, men gud vad jag vill ha det vi hade tillbaka.
Just nu hade vi troligen gjort som vi alltid gjorde, bakat en tårta med massa färgämnen i, eller så hade vi suttit på vår lekplats, gungat och pratat :)
Kommer aldrig glömma dig!
