Underbaralina

... om man inte gillar den man blivit? Om man gått från att vara glad, sprudlande och oftast snäll till att vara cynisk, bitter och är uppenbart dålig på att låtsas vara snäll? Om man inte har lust att försöka få saker att fungera? Om man inte trivs med sig själv ska man ju ändra det, och att man måste börja med sig själv. Ingen tänker på att andra kan hämma en. Andra gör det omöjligt för dem håller kvar bilden av den du inte vill vara och beandla dig därefter, vilket leder till att du fortsätter vara sån. Hur löser man sånt? Ska man byta alla man känner? Det är ju inte ens möjligt, så vad gör man? Man tar baby-steps, jo lycka till med det, nej det här blir mitt livs fråga, jag ställer den ganska ofta till mig själv nu för tiden, jag gillar inte hur jag är oftast, det finns mycket att ändra, men det går inte! Jag är fast här, vet någon ens hur jag är på riktigt? Troligen inte, ingen är kan vara SÅ "lycklig" hela tiden, folk måste ana, inte för att jag är olycklig, jag är ingenting, och det fick jag klart för mig i somras, eller hur? Jag är ingenting. Det är väl därför jag inte kommer vidare, kan inte se framåt på grund av att jag har fått det stämplat på pannan, ingenting. Måste börja se framåt, istället för att titta bakåt, men hur gör man det? Jag kan inte se något som inte hänt, det enda jag har att kolla på är minnen, minnen av hur jag är ingenting, självförtroendet är inte särskilt högt nej, det brukade vara på topp, men någon som betydde mycket för mig fick mig verkligen att känna mig som ingenting så nu är jag fast i den tankegången. Men jag överlever, eller hur? Det är inte ett stort problem, en temporär svacka (temporär=tillfällig), det går alltså över snart, man kan ju hoppas.